Sjukvecka

Nu har vi snart genomlidit vår första sjukvecka här hemma. Eller lidit, egentligen har vi haft det riktigt mysigt. Men lite sällskap hade ju inte skadat, det blir ju lite ensamt för vem vill låta sitt barn umgås med ett annat dunderförkylt barn?
Allt började i söndags med snorig näsa och på bara ett ögonblick fylldes hela lillans kropp av utslag, riktigt obehagligt. Efter besök på jouren och med infon om att virus kan te sig så på små barn var det bara att vila ut den onda bakterien. Nja, inte riktigt för först hade vi kalas för Andreas för gästerna vågade sig hit trots sjukdomen i hemmet!
Ibland är det nog bra att ta ut såna här viloveckor och bara känna. Rutiner sätter sig lite hårdare och jag vill nästan tro att Stina börjar bli vän med sin egen säng som stått orörd tills för någon vecka sedan. Allt ont har något gott med sig?

Onsdag och mys

Idag har vi sparkat runt hemma tillsammans med Lovisa och Matilda som kom förbi. Att man kan få lov att ha det så mysigt! Vilken timing ändå, om några månader blir skillnaderna mindre och de kan springa runt och leka tillsammans! Magiskt. Nästa barn blir till att tima minutiöst så att vi kan gå igenom allt samtidigt, haha. Dagens insikt: Bebisdoft slår allt.

Livet som det är

Att bli förälder är det bästa som hänt mig, såklart. Så känner ju alla föräldrar men många av dem utmålar föräldraskapet som något alldeles enkelt, fantastiskt och alldeles underbart vilket det ju också är! Ibland. Har inte vi alla stunder då vi känner oss otillräckliga, trötta och dåliga? Jag gör det! Säkert små stunder varje dag när det inte blev riktigt som det skulle. Jag har en magisk dotter och ett underbart liv som jag värdesätter SÅ högt men jag är också människa och känner en massa saker, bra och dåliga. Jag känner dock inget behov av att utmåla min tillvaro som perfekt varken i tal eller skrift som många andra, för jag tror inget sådant existerar.
Jag har precis försökt söva Stina i en timme. En timme av skrik, tårar och svettningar (det sistnämnda stod jag för). Jag känner mig värdelös. Även om jag i princip vet att det är tänderna som spökar och inte mitt fel att hon var sådär ledsen. But still! Jag har svårt att tro att inte alls känner så vid något tillfälle. Otillräcklighet har blivit en liten ond sparv som pickat sig in i mitt huvud sedan jag blev mamma men jag väljer att tro att det är "normalt". Vad nu normalt är.
Jag vet inte vad det blev av detta inlägget men jag är bara så trött på alla perfekta föräldrar som verkar finnas överallt, det var väl egentligen dit jag ville komma. Jag är långt ifrån perfekt men det känns helt okej faktiskt. Tror jag. Jag vill i varje fall inte bli som dem.