Det känns overkligt att vi ska bli man och fru, liksom för bra för att vara sant. Samtidigt är jag livrädd.
Ibland får jag hjärtklappning och kallsvettas när jag tänker på det. Min största rädsla ligger i att jag inte ska kunna vara en tillräckligt bra fru och livskamrat. Andreas är helt fantastisk, han gör allt för att få mig att vara lycklig och för att få mig att känna mig smart, snygg och alldeles unik. Och han lyckas.
Jag är rädd för att inte kunna få honom att känna samma lycka, trygghet och lugn som han får mig att känna. Jag är livrädd att ta honom för given och jag är förtvivlat rädd för att hans kärlek till mig ska svalna. Jag är rädd för att koka hans frukostägg för länge och jag är livrädd för att han inte ska tycka att jag är rolig längre, eller attraktiv om jag plockar på mig 20 pannor. Jag vill att han ska ha det bästa, alltid.
Jag är fast besluten om att vilja viga mitt liv åt att försöka ge tillbaks det han ger mig dagligen, lycka upphöjt till tusen, skratt, kärlek, spänning och trygghet i all framtid och därför vill jag inget hellre än att bli hans fru. Även om han hellre lyssnar på Basshunter än Peter Lemarc och har bordsskick som en fyraåring, även det har jag bestämt mig för att älska. Alltid. För att han är värd det, helt enkelt.
Klart du är rädd!! Men ni är menade för varann. Andreas kommer älska dig oavsett om du går upp 20 kg eller får hela ansiktet fullt med finnar, det är jag alldeles säker på. Och gör han inte det så är det inte riktig kärlek (vilket det är i ert fall). Strunt samma om du kokar äggen för länge, det enda som kommer hända är att ni får ett gott skratt :) Kommer gå så bra så och sen kommer ju bebisen (hoppas jag!!!) och då ska vi mysa :) Puss!!!
SvaraRadera