Det känns overkligt att vi ska bli man och fru, liksom för bra för att vara sant. Samtidigt är jag livrädd.
Ibland får jag hjärtklappning och kallsvettas när jag tänker på det. Min största rädsla ligger i att jag inte ska kunna vara en tillräckligt bra fru och livskamrat. Andreas är helt fantastisk, han gör allt för att få mig att vara lycklig och för att få mig att känna mig smart, snygg och alldeles unik. Och han lyckas.
Jag är rädd för att inte kunna få honom att känna samma lycka, trygghet och lugn som han får mig att känna. Jag är livrädd att ta honom för given och jag är förtvivlat rädd för att hans kärlek till mig ska svalna. Jag är rädd för att koka hans frukostägg för länge och jag är livrädd för att han inte ska tycka att jag är rolig längre, eller attraktiv om jag plockar på mig 20 pannor. Jag vill att han ska ha det bästa, alltid.
Jag är fast besluten om att vilja viga mitt liv åt att försöka ge tillbaks det han ger mig dagligen, lycka upphöjt till tusen, skratt, kärlek, spänning och trygghet i all framtid och därför vill jag inget hellre än att bli hans fru. Även om han hellre lyssnar på Basshunter än Peter Lemarc och har bordsskick som en fyraåring, även det har jag bestämt mig för att älska. Alltid. För att han är värd det, helt enkelt.